Livet: I arresten på Davidshall

Denna text har några år på nacken. Numera har man, mig veterligen, stängt eländet.

Från vår puttenuttiga nation är inhumant helvete bara en halvtimme bort. Davidshalls polishus, en plats där tiotusentals suttit anhållna eller häktade genom åren, stod färdigt 1934 och byggdes ut under 50-talet. De minsta cellerna är knappt fem och en halv kvadratmeter stora och från dagen du fyller femton finns risken att behöva tillbringa flera dygn där.

European Committee for the Prevention of Torture and Inhuman or Degrading Treatment or Punishment (CPT) har sedan 1991 kritiserat Sverige för att alltför lättvindigt anhålla och häkta människor men överlag håller lokalerna – sett ur EU-standard – en ganska bra nivå. I februari 1998 gjorde man sitt första besök på Davidshall och kritiserade i sin rapport förutsättningarna för de anhållna.

Även Rikspolisstyrelsen har dömt ut cellerna men ger år efter år dispens till fortsatt nyttjande och säger att de ”får brukas till de ersätts”. Något som enligt planen ska inträffa först om två år, och då bör det tilläggas att det har sagts förut. Skeptiker menar att det kan ta åtminstone tio år innan arrestcellerna på Davidshall helt slutar användas.

Efter att ha blivit tagen i tullen i Helsingborg fördes jag med polisbil till Davidshall. Tullarna hade försiktigt tröstat mig; synd att du inte hamnade i Lund eller Helsingborg, för de nybyggda arrestceller, med toalett och vask och andra – i sammanhanget – lyxattiraljer.

Väl inne i mottagningen ombeds jag plocka av mig min poncho, mitt skärp, min skjorta och – till min förvåning – mina sandaler. Mannen som har ansvaret den här natten plockar fram ett par andra, plastigare varianter med texten ”Beach”. Jag stirrar ner och ser frågande ut.

– Är det något fel på mina egna sandaler?
– Det är för din egen säkerhet, förklarar polismannen bestämt innan vi ger oss av.

Numret på min cell minns jag inte, men det var på våning två så vitt jag kan minnas och efter att vi tagit hissen upp möts jag av en lång, sliten korridor och trots att klockan är långt efter midnatt en vanlig vardag hörs vaga ångestfyllda skrik från några av cellerna. Jag tackar min lyckliga stjärna för att jag inte har någon cellskräck, att jag inte är särskilt rädd för auktoriteter och vet att en pärs antingen är tillfällig eller också tar kol på en, men att just den här pärsen nog inte skulle bli den dräpande.

Inne i cellen ber polisen mig att ta av kalsongerna. ”Du behöver inte ge dem till mig, bara dra ner dem”. Efter en snabb titt ber han mig ta på dem igen. Antingen var han nöjd med vad han såg, eller också inte; kanske var mina styltor väl håriga och den undrande, frusna kuken kall och blyg. Oavsett vad så behövde den göra sitt, och jag erbjöds gå på toaletten. Till skillnad mot hur man bygger celler i dag så finns där emellertid inte tillgång till egen sådan på Davidshall, så vi gick ut i korridoren där jag blev visad till en stinkande, fyllepissig toalett. Utanför dörren hörde jag polisens väntande, stressande andetag och det tog mig en bra stund innan skrämda skvättar kunde bli en fullvärdig sjua.

Möblemanget är enkelt: en brits med gummidyna, en fastskruvad stol och ett fastskruvat bord. Till detta ingår dessutom fyra väggar, ett fönster man inte kan se ut igenom men som åtminstone ger ljus, samt någon form av brunn i golvet där det tvivelsutan runnit mer piss och sagg än vad det produceras på Smålands nation under ett helt år, och då är vi ju ändå i framkant när det kommer till att knulla och supa.

Jag ser det inte under natten, -för jag slocknar ganska direkt under filten som under vintermånaderna lär vara skillnaden mellan liv och död i den svinkalla cellen – men i morgonljuset ser jag att i taket och överallt på väggarna hade tidigare stackars satar ristat in sina namn, och där var till och med de klassiska avverkade dagar-strecken på sina håll. Där och då undrade jag över hur folk dels lyckats få med sig föremål att rista med, och hur fan de lyckats komma upp i det tre meter höga taket.

Jag läser alla klottrade namn, svordomar, ord och symboler. Om och om igen. I en cell med så mycket tristess expanderar gränsen för vad som är möjligt. Förr om åren, när det var tillåtet med längre häktningar på Davidshall, måste folk ha blivit skogstokiga och klättrat på väggar och fönster, på något sätt. Och rista in saker kan man oftast göra med hjälp av jeansen, om man har sådana.
Så kommer frukosten. En bulle modell ljus, en bulle modell mörk, en mjölktetra, lite flingor och smör och ost till brödet – ganska reko ändå får man säga, och jag trycker i mig käket mycket medveten om att man polisväsendet nog kan ordna en hyfsad frukost för några spänn men att nästa mål nog skulle vara oätligt för en kräsen typ som jag själv.
Jag får också frågan om jag vill gå ut på taket och ta luft. ”Nej tack, jag ligger hellre här och läser könsord baklänges”, ville jag egentligen säga, men efter att ha kastat blicken mot ”KUK!” tänkte jag att lite luft kunde vara av nytta.
En poliskvinna hämtar mig sisådär en timme efter frukost och frågar om jag vill vara ute en halvtimme eller en timme.Kan man få ut sina cigg? frågar jag.

– Bara om de är oöppnade, svarar hon.

Och tyvärr hade jag inte med mig mitt oöppnade ”utifall att jag blir anhållen”-paket på den här resan, så det fick bli en halvtimme.

Väl på det så kallade taket får jag låna en jacka som tycks vara polisens officiella lånejacka. Den är ful, men inte fulare än den bur jag vistas i under en mycket rastlös halvtimme. Man ser knappt ut genom gallret, vårens solstrålar strömmar in och bildar visst hopp, men utanför är allting fult och eländigt, jag hatar vad jag ser, folk som sysslar med sina normala jobb, folk som lever sitt vanliga liv. Jag hatar allihop och jag hatar den fula innergården som skönjas utanför. Lika mycket hatar jag alla fimparna i buren, jag hatar fåglarna som suttit uppe på och skitit ner hela utrymmet, och jag hatar bruden som inte ville ge mig mina cigg. Det gör mig verkligen gott att vara där uppe. Sällan eller aldrig har hat känts så befriande.

Och samtidigt tänker jag, hela tiden, att jag erkänner vad fan som helst för att få komma ut.
Efter ytterligare söndertänkt, serierunkad tid i cellen kommer lunchen. Oätlig korv med oätlig potatisröra och jag rör ingetdera. Sedan kallas jag på förhör i byggnaden, och efter att ha sagt mitt hjärtas sanning får jag beskedet:

– Du blir nog kvar här åtminstone en natt till.
Jag håller mig mig lugn.

Ett par timmar senare är jag ändå ute, jag plockar muntert ihop mina ägodelar, säger hejdå till polismän och poliskvinnor och försätts på fri fot. Jag hade överlevt Davidshall. Det är det inte alla som gör. Genom åren har ett flertal människor avlidit, inte minst i fyllecellerna, på grund av bristande tillsyn. Alltihop, som vanligt när makten har makten, under inställningen att lite spill, det får man räkna med.

Medan just den aspekten inte är något unikt för varken Davidshall eller liknande människoförråd, så kan annat sägas om den oas av rättsosäkerhet det innebär att vind för våg låsa in människor i celler bedömda som otjänliga för människor.

– Du skulle erkänna vad som helst om du fick sitta där ett tag, om du är oerfaren, sa en tidigare gängkriminell till Sydsvenskan när de tog upp frågan i samband med att två femtonåringar och en sextonåring arresterades för mordet på Ardiwan Samir i våras.

Känslan av att på det sättet vara instängd och maktlös väcker många tankar där man ligger på britsen. I mitt fall tänkte jag, trots en ganska banal inställning till att sitta och göra ingenting, att jag gott kunde berätta allt och lite till, bara jag slapp sitta där i de tre dygn man på sin höjd får hållas. Sitter man då inne för någonting som behöver utredas, undersökas och forskas i innan man släpps ut finns det för många inget annat alternativ än att försöka påskynda processen; hur mycket orättmätig skit och ansvar man än måste ta på sig.

Kay Bauer, en av till synes få inom kriminallösarbranschen som uppvisat någon form av kritik gentemot sitt egna, skrev i en gästkrönika i Polistidningen följande: ” Arresten på Davidshalls polisstation i Malmö skulle byggas till med några celler. Det skulle ske enkelt, billigt och snabbt och så blev det också. Arresten blev utdömd snabbare än när en nyfådd avlöning försvinner. Den har byggts om ytterligare några gånger för otroliga summor. Den nya arresten har aldrig använts och kommer aldrig att användas. Ventilationen är så dålig att en intagen skulle ha kvävts inom en timme. Skandal är bara förnamnet på detta otroliga slöseri med skattemedel.”

Om Kay Bauer har rätt – det går säkert att hitta papper på det (eller motsatsen) någonstans, för tidningarna har då inte tagit upp det – har alltså polisen inte bara begärt dispens om att få fortsätta utnyttja cellerna år ut och år in, man har dessutom försökt utöka antalet platser; ett incitament till att man inte förstått allvaret i det som sagts, i och med att man prioriterat lösningar som gagnar kåren snarare än att åtgärda de problem man länge varit medvetna om.

Davidshall är en humanitär skandal som länge nedtystats genom maktens makt och genom den lilla människans lilla inflytande. En vanlig Svensson bryr sig inte och gör ingen protest, för lidandet finns bland de nedgrävda i en grop man inte gärna gräver i utan hellre räddhågset och skamset går förbi. Ett altare över dagens syn på solidaritet.

Lämna ett svar