Filosofi: Överbefolkningsfrågan

Det här är en gammal text. Perspektiv kan ha förändrats. Jag lovar att jag är en ganska ohemsk människa.

Överbefolkning är ett problem som, ironiskt nog, diskuterats i alla tider. Men det var först under den industriella revolutionen befolkningsökningen exploderade och orosmolnen med det: man konstaterade något så enkelt som att en befolkning med oändlig förmåga att föröka sig men med ett ändligt utrymme att leva på är en omöjlig kombination. En som i synnerhet väckte frågan var Thomas Malthus, präst, nationalekonom och demograf.

”Landet på Irland är oändligt mer befolkat än i England, och för att ge fullständig effekt av landets naturresurser borde en stor del av befolkningen sopas från jorden”.

I samband med den stora svälten på Irland under 1830-talet var Malthus teorier gångbara för den engelska överklassen – dessa irländare hade förökat sig i massor genom sin okristliga livsstil och leverne, och straffades nu av Gud genom den svält som skulle komma att utrota en fjärdedel av befolkningen. Malthus höll med om att irländarna försatt sig i en omöjlig position. Han menade att på grund av risken för överbefolkning var densamma tvungen att kontrolleras.

”Istället för att rekommendera renlighet för de fattiga, borde vi uppmuntra motsatta vanor. I våra städer borde vi göra gatorna smalare, befolka husen med fler människor och åkalla pestens återkomst. På landet borde vi bygga våra byar intill brunnar med stillastående vatten och uppmuntra att uppföra boningar vid träskiga och ofullständiga platser.”

Tanken om att många människor måste dö för mänsklighetens bästa slog rot i samhällets privilegierade klasser. De svälttragedier som inträffade i det industrialiserade Europa gick att undvika, men ansågs fylla en funktion och skipa rättvisa. I stället formulerades lagar och samhällsstrukturer med metoder som gjorde de fattigas möjligheter till självförsörjning illegala.

Darwinismens uppkomst underlättade inte för de av aristokratin oönskade samhällsklasserna. Arbetsförhållandena var katastrofala, levnadsmarginalerna snäva och klassamhället cementerat – en stor del av befolkningen var kort och gott elitklassens slavar som nätt och jämt fick undgå svälten i utbyte mot sin produktion.

Industrialiseringen av lantbruket gjorde emellertid att den tidigare självklara kopplingen mellan folkmängden och den sköra mattillgången upphörde, åtminstone i Europa. Nya redskap för produktionen innebar dock ökade belastningar på naturresurserna och det ansågs inte önskvärt att de mest befolkningsrika regionerna, Asien och Afrika, genomgick moderniseringsprocessen: kolonisatörerna tvingades balansera nödvändigheten i att skapa infrastruktur för att utvinna resurser samtidigt som man ville undvika den utveckling som skett i Europa, där arbetarens ökade medvetenhet – genom exempelvis Marx – förstått sin betydelse och börjat ställa krav på ökat välstånd.

Medan Malthus i någon mån ställt frågan vem som kan överleva, hade Darwin ställt frågan om vem som förtjänar att göra det. Det var en fråga som skapade en ny sorts vetenskap och en nygammal form av resonerande kring människans natur och ursprung. Den mellanmänskliga konkurrensen, som alltid funnits, hade fått ett ansikte och ett språk, och ur den sökte man att förstå bland annat vad som gjorde ett samhälle fertilt och vad som orsakade stagnerande befolkningsantal.

Frågan var givetvis oerhört intrikat och komplex där lokala faktorer spelade en stor roll. Vad man övergripande kunde se var att ekonomiskt välutvecklade länder nära nog alltid hade en lägre befolkningstillväxt än de fattiga. Många teorier föddes: kanske var det så enkelt att man i outvecklade länder hade mer tid och lade större vikt vid familjen. Möjligen var det så att en långvarig utbildning skapade effekten – man väntade helt enkelt med familjebildandet tills en stabil karriär fanns att tillgå. Eller månne så handlade det om någonting helt annat: om ras, kultur och primitivitet.

Svaren var många och lösningarna likaså. Medan man i vissa delar undersökte möjligheterna att uppföra västvärldens rigorösa utbildningssystem i Afrika och Asien, så ägnade man sig i andra delar åt omfattande folkmord på urinvånarna. Efter andra världskriget uppstod en tydligare politisering av åtgärderna, där en västmodell med moderna administrativa städer kombinerat med en produktiv landsbygd utgjorde ett alternativ, och en östmodell med en för alla grupper genomgripande effektivisering – märk skillnaden mot modernisering – utgjorde ett annat. Ingen blev nöjd: de som hade gagnats av västerländska välståndsideal antog dessa ideal, de som hade gynnats över att landsbygdens villkor förbättrats hängav sig till de sovjetisk-kinesiska ideologierna.

Afrika och i viss mån Asien fastnade i problematiken med en kapitalstark elit som önskade sig ett samhälle och en fattig befolkning som önskade sig ett annat. Befolkningstillväxten reagerade därefter – den fortsatte öka med för Malthus förmodligen hårresande siffror. Man hade fastnat i en social kataklysm där det både fanns hopp om morgondagen och behov inför dagen – två ting som gagnar incitamenten för att skaffa arbetsföra barn med en hypotetiskt mycket lycklig och rik framtid. Beteendet gick att känna igen från den europeiska befolkningen och hur barnafödandet varierat utifrån den samtida samhällssynen.

Sedan Sovjetunionens fall har moderniseringsprocessen ökat mycket kraftigt i några av jordens mest folkrika länder. I dag diskuteras sällan överbefolkning på ett politiskt plan, då strukturell förintelse anses icke önskvärt bland folket i den post-heroiska västvärlden. Men Thomas Malthus lagar återkommer som en underliggande faktor i det som presenterats som våra nutida ödesfrågor: det ekologiska och ekonomiska haveriet, samt arbetarens roll i det postindustriella samhället. Det synsätt och den vikt som historiskt lagts på ämnet gör överbefolkningsfrågan till ett självklart fundament i konspirationsteorier.

Lämna ett svar