Filosofi: Ångesten är den moderna människans sjätte sinne

Det här är en gammal text. Perspektiv kan ha förändrats. Jag lovar att jag är en ganska ohemsk människa.

Du sitter och berättar om allt du vill göra, du säger att du vill bygga ett hus, cykla till Tyskland, spela in en film, skriva en låt, åka till en stuga – men allt du gör är att sitta där och drömma. Dina ord är så långt ifrån dina handlingar att varenda ord du säger oavsiktligt blir till en lögn, ytterligare ett självbedrägeri i mängden, för i själva verket är du precis som alla oss andra – olycklig, hjärntvättad och utsiktslös. Vad du yttrar är en slags romantiserad desperation, ett drömtillstånd om någonting du skulle få som sedan fråntagits dig och alla andra, mitt under nosen.

Så du ska cykla till Tyskland, skriva en bok, spela in en film, gå på långvandring, åka till stugan, simma i Dalby stenbrott, se alla världens kulturer och livsstilar, lära dig nya saker… jag också. Jag säger det varje dag. Jag ska göra ditten, jag ska göra datten. Men precis som du gör jag ingenting. Det är en romantisering av desperationen, ett genomskinligt försök att ingjuta hopp i någonting som för länge sedan tappat all sin mening. Du befinner dig i ett drömtillstånd om allt du utlovats men som fråntagits dig och alla andra, mitt under nosen. Som den döende, förlorade varelse du är gnäller du dovt men är i verkligheten för svag för att ta kampen. Du är en människa och dina dagar är räknade.

Eller kanske är du en av dem som klarat sig, som vänt taggarna utåt, som övergett dig själv och genomlever din omgivnings frustration och nedåtspiral; du har fått en hum om att Darwin kanske låter dig och dina gener leva vidare, men vad dina vänner anbelangar är de alla dömda – och som empatiskt lagd människa har du svårt att acceptera det fram till den dagen du inte har något val. Du tar ditt liv genom att byta ut det, eller genom att döda dig själv.

Oavsett vem du är kan du i alla fall varje dag titta in i dina näras ögon och fråga dem hur de mår. Du kommer att se att de som anammat det du själv betraktar som tomt, energislukande och avtryckslöst med tomma ögon och ett leende på läpparna berättar om hur de njuter av livet, medan alla de som lider för varandra, för sina ideal, sin framtid och allt det de associerar med lycka – tja, de kanske kommer gnälla lite. Men ingen av dem kommer berätta om tomheten och lidandet för det har blivit ett sjätte sinne, lika naturligt som vad du hör och vad du ser.

För varje positiv sak du gör för dig själv eller dina nära följer ett kluster av svåra konsekvenser. Inte ens de enkla stunderna av till synes ohämmad glädje och kärlek lyckas undkomma att vara en del av nedåtspiralen, för ni kommer finna er i att det inte är hållbart, att det inte är evigt – det är bara en tillfällig verklighetsflykt medan den bistra, sketna sanningen förblir densamma.

Ur detta föds olycka, hat och bråd död.

En av de renaste formerna av kärlek är den omöjliga och obesvarade. Den är villkorslös, baseras på omtanke och gillande och när den försvinner finns inga förlorare; obesvarad kärlek utvecklas aldrig till en destruktiv beroendesituation, den bara upphör och lämnar en – utan konsekvenser och utan olyckliga efterspel. Medan det varar betyder ändå drivkraften det ger och lättnaden att ha någonting viktigare än sig själv att bry sig om en ganska välkommen distans till att möta sin egen verklighet dag ut och dag in. Det kanske känns som att man fastnar i mitten, men mitten kan vara en ganska bra plats; man kan stå där och titta och njuta men behöver ändå inte riktigt vara delaktig, man behöver aldrig riskera att fucka upp det och sig själv.

Men man ska inte negligera att det finns ett lidande i det. I vågskålen är det dock ett lidande att omfamna, ett att föredra framför många andra. Visst känner man saknad och längtan, men avstånden är drömska och himmelska nog att ta udden av kväljningarna från klumpen i bröstet.

Lämna ett svar