Samhälle: DDT åt folket!

DDT framställdes redan på 1800-talet men det var först i slutet av 30-talet som dess insektsbekämpande egenskaper upptäcktes av Paul Hermann Müller, som 1948 fick Nobelpriset i medicin för sin upptäckt.

Dess initala framgångar var stora. Under andra världskriget användes det i stor utsträckning för att kontrollera fläcktyfusbärande insekter och samtidigt använde man det i regionen kring Stilla havet för att stoppa huvudsakligen malaria och denguefeber – något som också lyckades bättre än vad några tidigare försök hade gjort.

Följdaktligen tilläts det i många länder under 40-talet även inom jordbruket även om dess primära syfte egentligen var att utrota malaria – en sjukdom som genom andra kontrollformer redan i princip var utdöd i USA och stora delar av Europa. Det hade dock en minimal positiv effekt i form av att många, över fyra miljoner, gamla hus och stugor sanerades genom att bespruta dem med DDT.

1948 tilldelades alltså Paul Hermann Miller Nobelpriset för upptäckten. Gustaf Hellström, författare och journalist men i sammanhanget ledamot i Svenska Akademien, var lyrisk på ceremonin.

  • Efter att ha testat olika kemikaliska kombinationer gjorde du… en av de största upptäckterna i den moderna historien inom profylaktiska mediciner. DDT dödar myggan som sprider malaria; lusen, som sprider tufus; flugan, som sprider pesten och sandflugan, som sprider tropiska sjukdomar.

Men under ytan hade det här och där börjats surra. Marinbiologen och författarinnan Rachel Carson hade redan 1945 börjat reflektera över ämnet och dess effekter på djur, natur och människor men hon var en forskare med spridda intressen och både tidningsutgivare och förlag menade att mycket annat var mer intressant att diskutera än DDT:s eventuella effekter.

Samtidigt som DDT-användningen accelererade antalet poliofall. Amerikanska politiker diskuterade problemet, men när doktor Morton S Biskind 1949 publicerade artikeln ”DDT Poisoning – A New Syndrome With Neuropsychiatric Manifestations” togs det inte på allvar. DDT var känt som en mirakelkur utan negativa hälsoeffekter för människor.

I artikeln skriver Morton:
”I tidigare rapporter (3, 4, 5) har en av oss (M S B) pekat ut likheten mellan de kända egenskaperna hos DDT-förgiftning och det nya och mycket handikappande syndromet hos människor som ofta refereras till ett hypotetiskt ”virus X”. En identisk relation har också upptäckts mellan den nya och mycket dödliga ”X-sjukdomen” bland boskap och användningen av bekämpningsmedlet”. I artikeln menade Biskind också att ”den överlägset mest besvärande aspekten alla manifestationer är de subjektiva reaktionerna och den extrema muskulära svagheten.

Naeh, sa politikerna.

Men Morton var ihärdig och fortsatte vara en av få debattörer och forskare kring DDT:s hälsoeffekter. I mitten av 1950 tillsattes en kommité för att undersöka användningen av kemikalier i mat och kosmetika. I december samma år skickade Morton ett brev till kommitéen och citerade där en annan doktor, ”på alla platser DDT har använts intensivt mot polio har det inte bara uppstått en epidemi av det syndrom jag tidigare beskrivit men också förekomsten av polio har ökat och spridits till platser där det tidigare inte funnits”.

Han fortsatte: ”Det här är inte överraskande då det är känt att inte bara kan DDT-förgiftning producera en sjukdom som enkelt kan misstas för polio i en epidemi men det är också ett nervgift i sig själv, som kan skada celler i ryggraden och därmed öka mottagligheten för viruset.”

”Publicerandet av mina fynd mottog en del skarp kritik. De karaktäriserades som ”helt utan underlag”, ”högst okontrollerade”, ”hysteriska” och så vidare. De enda bevis som framlades i kritiken var den påstådda avsaknaden av hälsoeffekter hos användare inom det militära och sjukvården… Effekterna på djur kunde de knappast citera på grund av att i princip all forskning inom området visar att DDT är extremt farligt.”

”Fakta är envisa och en ovilja att accetera dem undviker inte deras odiskutabla effekter – de tragiska konsekvenserna har nu hunnit ikapp oss.”

Poliofallen fortsatte att öka, likaså DDT-användningen och människor fick i stor utsträckning i sig ämnet dels genom att äta grödor som besprutats, men kanske framför allt genom mjölkkonsumtion. Det amerikanska departementet för jordbruk ”bevisade” att kor inte tog skada av att äta DDT-besprutad föda; det tog dock inte lång tid innan kalvarna, som diade den smittade mjölken, ofta fick mycket negativa hälsoeffekter. Och som vi kanske vet är inte kalvarna de enda som dricker mjölk från kor.

1955 bestämde sig World Health Organization sig för ett program med syftet att utrota malaria världen över. Initialt lyckades man mycket väl och utrotade också sjukdomen i ett flertal regioner, men i de mest smittodrabbade områdena blev myggor antingen resistanta eller också fanns inte den nödvändiga infrastrukturen för att genomföra en ”tillräckligt” omfattande besprutning. Den från USA framgångsrika metoden att utrota malaria genom att bespruta väggarna med DDT fungerade mindre bra i hus som saknade väggar.

Först 1957 fick en utbredd publik höra om DDT:s negativa effekter då New York Times rapporterade om ett framgångslöst motstånd för att införa restriktioner av DDT-användning i Nassau County. Den tidigare omnämnda och mycket populära miljöförfattaren Rachel Carson fick mängder med brev från människor som noterat massdöd av bland annat fåglar sedan området besprutats med DDT. William Shawn, redaktör på The New Yorker, bad henne att skriva en artikel om ämnet som sedermera skulle mynna ut i en bok vid namn Silent Spring, som gavs ut 1962.

Boken menade att bekämpningsmedel, däribland DDT, förgiftade både naturen och djuren men också hade negativa hälsoeffekter för människor. Namnet, ”Silent Spring”, syftade mest till den negativa effekten på fågellivet, där hon bland annat menade att förtunnade äggskal gjorde att äggen gick sönder då de blev ruvade på.

Som allting annat innebar DDT en stor inkomstkälla för många stora företag och dess ägare. En talesman för kemiindustrin, Robert White-Stevens, var särskilt kritisk: ”Om människan skulle följa Carsons lära skulle vi förflytta oss tillbaka till Den mörka tiden (tidig medeltid, min anm.) och insekterna, sjukdomarna och skadedjuren skulle återigen erövra världen”.

Silent Spring startade en omfattande amerikansk miljörörelse och efter att debatten blossat upp på allvar lät president John F. Kennedy sin Science Advisory Committee att undersöka de påståenden Carson kommit med. Undersökningen stöttade hennes utsagor och ledde till omedelbara restriktioner av DDT-användningen, som till slut förbjuds i USA 1972, två år efter att Sverige gjort samma sak.

På senare tid har många ekonomer och nyliberaler – främst i USA, men också i Sverige – avvisat Carsons bok med argumenten att restriktionerna av DDT orsakat miljontals dödsfall genom att det inte använts i bekämpningen av Malaria. I liberala magasinet Reason skrev ekonomen Ronald Bailey bland annat:
”Men efter fyra årtionden där tiotaliga miljarder dollar slösats bort för att jaga bort uppdiktade risker utan att på ett mätbart sätt förbättra den amerikanska hälsan har hennes intellektuella efterföljare inte samma ursäkter.”

Miljöaktivisten Petter Matthiessen skrev emellertid i Time Magazine att samma sorts kritik förekom vid bokets släpp. ”Carson angreps våldsamt med hot om stämningar och hån, många menade att den här minutiöst nogranna forskaren var en ”hysterisk kvinna” okvalificerad att skriva en sådan bok. Ett stort motangrepp organiserades och leddes av Monsanto Company, Velsicol, American Cyanamid – hela den kemiska industrin – understödda av både Jordbruksdepartementet och delar av media.”

Carson själv var i grund och botten ingen samhällskritiker utan en miljöforskare i allmänhet. Som hon själv skriver: ”Ingen ansvarsfull person säger emot att insektsspridda sjukdomar ska ignoreras. Frågan som nu med brådska presenterat sig själv är huruvida det är klokt eller ansvarsfullt att angripa problemet med metoder som snabbt gör det värre.”

Trots den tydliga medicinska och miljörelaterade forskning som finns kring DDT fortsätter man att använda ämnet i många länder. I Sydafrika rapporterades det i höstas om att DDT-halterna i bröstmjölken i fyra undersökta byar var hundra gånger högre än WHO:s rekommenderade värden. I regionen upptäcktes i samband med detta också en utbredd förekomst av missbildade könsorgan bland pojkar, en effekt av DDT:s östrogenliknande ämnen. I vissa länder, t.ex. Indien, används det också fortfarande inom jordbruket.

Samtidigt framför alltså nyliberala krafter omfattande smutskastning gentemot den miljörörelse som vill begränsa användningen än mer. DDT är billigt att framställa och skulle kunna generera enorma ekonomiska vinster till företag inom branschen – och i vår värld är det som bekant ett argument för nära nog vad som helst.

Lämna ett svar