Livet: Internationella kvinnodagens förnekade sanningar

Eftersom att jag ändå hade vägarna förbi hoppade jag upp på den stora stenskulpturen mitt på torget och fick se hur människor strömmade till från alla riktningar. De bar flaggor och banderoller med budskap och slagord mot den förhärskande manliga kultur de tvingats leva i. Det kom också män, färre till antalet men likadana i uppträdandet, och man kunde se på dem att de var glada att delta.

Två polisbussar stod parkerade intill torget och polismännen som lojt tittade ut över folkmassan och förberedde sig på långtråkig eftermiddag. De senaste årens kvinnodagsdemonstrationer hade visat att kvinnorna hade en övertygelse om att ord och sång skulle hjälpa dem, medan poliserna å sin sida var lika övertygade om att ord aldrig kunde skada dem.

Uppe från min sten tittade jag ner i folkhavet och beklagade mig över att jag inte kunde dela deras entusiasm. Jag blev inte heller förargad av den mjäkighet som uppvisades. I stället kände jag mig likgiltig. Det var som om alla runt omkring mig hört att de skulle få en stor överraskning vid demonstrationens slut, medan jag själv skakat det rosa paketet med de röda sidenbanden och funnit det tomt.

De tågade iväg åt sitt håll och eftersom att jag visste att de skulle återkomma till exakt samma plats där de börjat kundeu jag i lugn och ro uträtta några ärenden i stan.

Det enda ärende värt att nämna var mitt besök på Systembolaget. Jag visste att dessa demonstranter skulle ha fest i en stor lokal när de var färdiga med sitt tågande, och försökte utröna vilken dryck som bäst skulle kunna förena mig med dem, trots att jag missat hela ståhejet. Vin och kvinnor var en bra kombination, men mig gjorde det mest seg och trött. Öl kändes som en alltför modest dryck för ett sällskap som just visat enastående hjältemod, och precis som vin och kvinnor var en god kombination visste jag att starksprit och män var en usel sådan.

När jag velat runt i butiken i gott och väl en halvtimme sprang jag på en gammal vän. Han sa till mig att köpa några öl och följa med till hans lägenhet i närheten. På vägen dit förklarade han att han för en gångs skull hade båda inne, vilket innebar att han hade såväl tjack som kokain. Jag blev nästan arg på mig själv för att inte ha tänkt så långt själv.

Efter en och en halvtimme kom kvinnorna tillbaka till torget, där jag redan satt på min gamla sten, och medan många begav sig hemåt stannade andra – kanske ett hundratal – kvar för att gå till festlokalen. Redan nu hade många tagit fram vin- och ölflaskor och en ganska ung tjej med mörka levande ögon sippade på en vodka stor nog att alkoholförgifta den späda kroppen.

Precis som de alldeles nyss skrikit sig hesa och hetsat upp sig över möjligheten till makt och inflytande önskade de nu, med om möjligt än större entusiasm, att försätta sig i ett tillstånd av fullständig maktlöshet och förlorad kontroll. De låtsades inte om det, och just som jag skulle vinka till mig en bekant kvinna och säga till henne att ett av dessa strävanden nödvändigtvis behövde vara en lögn, så bet jag mig i tungan och hejdade mitt utfall.

Jag visste från tidigare att mina försök att avmaskera lögnen hade fått kvinnor att sluta tro på den där överraskningen vid slutstationen, men till skillnad från det tomma paket som väntat dem vid demonstrationens slut, visste jag av erfarenhet att så snart vi förlorat kontrollen skulle lögnen glömmas bort och ersättas av den sanning som i sig själv var överraskningen.

Det kunde tolkas fel om jag först struntat att gå med i demonstrationståget och sedan omedelbart gått till festen, så jag ägnade en timme åt att på egen hand förbereda mig. Den likgiltighet jag kände behövde fördrivas och ersättas av någonting passionerat, som ett starkt begär eller känslan av ett sådant. Efter att ha druckit två öl klev jag in på en död innergård, i vilken jag ställde mig i en död vinkel där ingen kunde se mig från husens fönster, och där snortade jag livsglöd i mig själv.

Jag visste att denna magra lina tjack skulle vara tillräcklig för att engagera mig i kvinnorna och vad de passionerat jobbat för denna dag, utan att för den sakens skull röja mina verkliga intentioner. Med var och en av kvinnorna skulle jag upprätta ett tyst förtroende och en ömsesidighet i förståelsen av den nödvändiga förljugenheten.

Inne i den illa upplysta lokalen med lågt tak och grådassiga väggar hade somliga olyckliga genomskådat sig själva i en destruktiv själviakttagelse, och dessa satt nu tomma i blicken och med lakoniska hjärtan och fördömde sig själva för att de inte kunde förmå uppskatta den lek andra vilt och helhjärtat engagerat sig i.

En av dessa människor, en kvinna i min egen ålder, kände jag ganska väl. Hennes pojkvän – som varit en av de män som gått med i tåget – dansade med ett leende på läpparna och svett i armhålorna. ”Ska inte du dansa?” frågade jag. Utan att byta ansiktsuttryck avfärdade hon det. ”Nej, jag är trött och musiken är kass”.

Jag satt tyst ett ögonblick innan jag förstod att här inte fanns mycket att förstöra. ”Är det verkligen sant?”, sa jag och såg henne i ögonen. Hon såg förvånad ut. ”Är vad sant?”, frågade hon. Omärkbart tog jag hennes hand, lutade mig närmare och frågade: ”är det sant att du är trött, eller är det så att det är förjävligt?”. Hon kunde inte undgå att le mot mig. ”Okej, nej, det är inte sant och ja det är förjävligt.”

Jag ställde mig upp. ”Okej, jag ska köpa en öl och dansa nu”, förklarade jag. ”Du borde unna dig att släppa loss lite. Drick lite mer, dansa lite. Låtsas att du inte har en pojkvän”, skämtade jag på ett sätt som under den korta distansen oss emellan skulle förvandlas till ett allvar i henne. Hennes blick följde mig medan jag gick ut i det rum där baren låg. Jag visste om det, så jag gick så snabbt och obrytt att hon inte säkert kunde veta om jag förljuget skämtat för henne, eller om jag medvetet sått ett frö av sanning.

För den som varit med förr var musiken förutsägbar. Kvinnliga artister som sjöng om sex, förnedring och åtrons kraft. Att ens insinuera någonting om ironin i detta var att klä av lögnen dess skrud, någonting som ännu inte lät sig göras. Dansen, denna underkastelse till de starka och framgångsrika individer som sjöng för dem, var lättantändling om en sanningssägare skulle bryta illusionen: ett av lögnens primära syften var att inte generas och skämmas över vad som försiggick i oss.

Det var intressant att se vad musiken, dansen och spriten gjorde med människorna. De skulle aldrig erkänna det för sig själva och än mindre för någon annan, men i detta tillstånd var vi inte långt ifrån de andra djuren. Våra ritualer skiljde sig inte nämnvärt från fåglarnas parningsdanser, och det var lätt att se hur rytmerna från musiken var en fundamental del i vårt väsen, ett språk som talats sedan långt innan ordet blev ett mänskligt verktyg.

När jag kom tillbaka in på dansgolvet hade min väninna rest sig från sitt hörn och stod hämmat men villigt och rörde sig till musiken. Hon dansade med några av sina vänner, som uppmuntrade och hjälpte henne att komma loss. Hennes pojkvän hade gått ut i entrén och fiskade efter sin vårjacka i garderoben. Han såg ut att vara i gott mod men av vad jag visste om honom kunde han aldrig riktigt slå sig till ro på en plats som inte tillät honom att röka sina marijuanacigaretter. Jag undrade om han skulle gå ut på gården intill eller om han var på väg hem. Egentligen spelade det ingen större roll, men jag tänkte snorta mitt kokain där ute och hade inga intentioner att varken avslöja mig eller dela med av härligheterna.

Jag lommade snabbt bort till där han stod i dörren med en av allt att döma likasinnad vän. ”Vad ska ni göra?” frågade jag ledigt. ”Vi ska hem, röka en fet och kolla på nån film. Ska du med?”. I vanliga fall hade det knappast varit otänkbart, men jag tackade nej, stoppade en cigarett i munnen och gick ut på den öde gården. De andra rökarna stod vid den entré som vätte mot gatan, så jag kände mig lugn där jag stod och fipplade fram zippåsen med kokainet. Jag drog en lina från mitt pass och kände genast hur jag fick en fullständig kontroll över mig själv, en slags genväg till den annars långa maktprocess i vilkens fullbordande jag hittade både lugn, självförtroende och vild djuriskhet.

Jag rökte en till cigarett innan jag rakryggad och varm i kroppen gick in på dansgolvets mitt, kramade om några jag ännu inte hälsat på och skojade snällt med några av dem som inte delade peppen. Min popularitet steg i höjden, vi dansade vilt och intimt och i ögonvrån kunde jag se min väninna blicka åt mitt håll med stora, levande ögon.

Efter ett par låtar gick jag för att köpa en ny öl innan jag utan att orda med någon återgick till dansgolvet. Utan att dra till mig uppmärksamhet gick jag raskt fram till väninnan. Jag följde med i några korta dansrörelser, innan jag smög mig upp mot hennes öra och viskade till henne. ”Emma, vill du följa med mig hem?”. Hon log förvånat, såg ut dels som att hon sökte ett svar och dels som att jag var tokig. Då tog jag tag i hennes handled, och jag kunde känna hennes kropp mjukna medan jag allvarligt såg in i hennes fnittriga ögon. ”Ja”, sa hon.

Jag tog hennes hand och ledde henne förbi trängseln. Vi tog snabbt våra jackor och gick ut på gatan. ”Vad ska vi göra hos dig?” frågade hon. Jag gav henne en ironisk blick. ”Jag tänkte att vi skulle lägga patiens och dela en yoghurt.” Hon skrattade högt innan hon replikerade. ”Men du vet att jag har pojkvän va?”. Jag betraktade henne lugnt ett slag. ”Det är svårt att tro med tanke på vilken jävla moodkiller du är.”

Hon fnittrade till och petade mig i sidan, jag parerade henne, tog vid nästa försök tag i hennes handleder och föste upp henne mot väggen. Mitt ansikte var en decimeter från hennes, det brann i oss båda. ”Åh, det här är så jävla dåligt…”, försökte hon. ”Visst är det”, sa jag, förde min hand till hennes nacke och kysste henne besinningslöst. Vi hånglade i flera minuter, vid varje andpaus ville hon ha mer – som om hon migrerat till en annan dimension – men det var dags att gå vidare. ”Jag står gärna här en timme”, sa jag, ”men allt vi kan göra här kan vi göra bättre hemma. Jag vill ta dig.”
Vi gick hem till mig, jag bodde inte långt bort, och när vi kom upp slängde jag henne på sängen, slet av henne byxorna, och när vår akt med smutsiga ord, nätta slag och dubbla penetrationer nått sitt slut kunde vi, jag liggandes på rygg med hennes huvud mot mitt bröst, konstatera att det var en hejdundrande fin kvinnodag vi haft.

Lämna ett svar