Lund: LTH:s misslyckade konstprojekt

Texten är sketagammal och kan innehålla både daterad information och språkliga fadäser.

Genom ett antal glasbassänger och vattenfall skulle vattnet från fontänen färdas ut i Pålsjö damm. Var tanken. I dag ser det ut så här.

Namn: Laxtrappan… tror jag
Plats: Lunds Tekniska Högskola
Invigd: 1970
Skapare: Klas Anshelm (1914-1980), Arne Jones (1914-1976)

Den sjunde maj 1963 pratade en grupp viktiga människor inom universitet, kommun och län om de konstnärliga utsmyckningarna vid LTH och kom fram till att dammarna i området borde utnyttjas för ändamålet. Rutinerade arkitekten Klas Anshelm och professorn Arne Jones presenterade förslaget om en storskalig fontän som fyra år senare ledde till ett kontrakt där de båda upphovsmännen för den då ganska rejäla summan 660 000 kr skulle få uppföra vattenkonstverket.

En entrepenör anlitades för ändamålet men försäkringsfrågor gjorde affären komplicerad. På slutet av 60-talet gick som bekant en våg över landet och inte minst i Lund talade studenterna ut om sin situation, om sina behov, om samhället. De kände att ett dagis för studenternas ungar kunde vara mer värt att lägga pengarna på än ett stort, pampigt konstverk.

Även om inte allt var stabiliserat och färdigt hade man lagom till sommaren 1968 lyckats föra upp konstverket som emellertid var i behov av justeringar. Anshelm och Jones fick med egna stålar betala reperationskostnaderna innan konstrådet gick in och hjälpte till och skulle se till att fontänen underhölls.

Glasskivorna där vattnet samlades hade genom våld – sades det av konstruktörerna – blivit skadade men höll i själva verket inte för det vattentryck de utsattes för. Så fortsatte det. Fontänen fick stängas av, repareras och sättas igång upprepade gånger till stora kostnader. Det elva meter höga, 50 meter långa och 20 meter breda vattenkonstverket hade redan börjat ställa till med problem och tids nog skulle det visa sig vara bortom räddning.

Vid åtskilliga tillfällen försökte man med nya metoder och stora pengar ordna till åbäket men alltid med samma fiaskoartade resultat. Ibland grodde optimismen efter nya lösningar och en eller annan gång kunde en provkörning fungera. Sommaren 1971 trodde man att allt skulle gå vägen och det automatiska tidsuret som gjorde att det sattes igång på dagen och stängdes av på natten togs i drift. Men det höll inte särskilt länge den gången heller.

Tyvärr, för de som sett verket fungera felfritt – vilket det kunde göra en vindstilla dag – har sagt att det varit något av det mest fantastiska sätt. På tidigt 90-tal gjordes en utredning där det visade sig att det skulle kosta en och en halv miljon att riva fontänen, två miljoner att rusta upp den så att den kunde stå där och vara oduglig, eller tio miljoner för att få den att fungera som den skulle – möjligen.

1996 togs beslutet. De elva glasbassängerna plockades bort, stålskelettet rustades upp men innan dess körde man bassängen en sista gång. Teknologkårens ordförande Ulrik Svensson skakade på huvudet. ”Vi kan skicka människor till månen men inte få fontänen vid LTH att fungera”.

Nu har stålskeletten stått där i femton år och bör blott ses som en skulptur och visst är det trevligare att kalla det så än för misslyckad fontän, men vi som vet historien lär inte tänka något annat när vi ser eländet, och tiden får utvisa vad som kommer att hända. Kanske får vi en dag se en jättelik upprustning som får allting att fungera.

Mer troligt är väl emellertid att vi i många år framöver får betrakta det som högteknologisk konstnärlig lundasunk.

Lämna ett svar