Lund: Farväl till en gammal Rikstelefon

Texten är sketagammal och kan innehålla både daterad information och språkliga fadäser.

I somras avslöjades en revolutionerande, omstörtande förändring av Lunds stadsbild. Och nej, jag syftar inte på något poparkitesexuellt nytt kommunhus byggt i plåt och glas utan om att den osedvanligt nedgångna och gamla telefonkiosken på Stortorget inte bara ska renoveras för 140 000 kr utan att den också ska flyttas till Kulturens område så att pensionärer och tyska turister kan stanna upp och säga: ”jaha, där är en telefonkiosk.”

Telefonkiosker är en av de sista kvarlevorna från det analoga samhället. Skulle tro att till och med Stadsparkens fågelbur här utanför mitt fönster kopplats upp till Internet. I Lund vet jag inte hur många telefonkiosker det finns kvar, blott tre kan jag komma på: den på ön Ön i sjön Sjön vid LTH, en på Södra Esplanaden också då den gamla reliken på Stortorget.

Antagligen finns det fler. Genom historien har de haft en viss betydelse: 1993 brann det i Kungshuset i Lund, men den 23-årige teknologen som upptäckte det tog sig till en telefonkiosk på Gråbrödersgatan och ringde brandkåren. Utan telefonkiosk, inget Kungshus.

Men kiosken på Stortorget var ändå speciell och har lämnat en liten lucka efter sig. Näst efter Domkyrkan, den nyupprättade robotpenisen intill den och universitetsbyggnaden skulle jag tro att telefonkiosken är det mest fotograferade objektet i Lund. I väldigt många utländska studenters album på Flickr och liknande sidor har den fotograferats, medan vi lundainfödingar är ganska vana vid den. Därför har kanske inte debatten blivit så stor som den borde ha blivit. Ur ett historiskt perspektiv är det en mycket viktig liten låda som flyttas.

Åren 1992-1993 dokumenterades telefonkiosken under ett år av kvartetten Anna Schyberg, Samira Izzat, Helena Cybinski och Eva Hoff. Resultatet blev ett fantastiskt bildspel som jag, i vanlig ordning helt rättighetslöst och oförskämt öppet, snor och lägger upp här.

Lämna ett svar