Malmö FF fick igår pisk mot Wolfsburg. Förlusten var inte mycket att tala om, även om totalt 5-1 var lite i överkant. Jag tog en titt på dubbelmötet och detta var vad jag fann i grubblerilådan.

1. Jon Dahl Tomasson hänger med i svängarna

I somras infördes en ny regel om att man på insparkar får passa en lagkamrat i straffområdet.

Lag över hela Europa har nu börjat utnyttja detta: istället för en lång inspark där du har 50% risk att förlora bollen spelar man den nu kort, med en i princip 100% chans att lyckas.

Inte alla klubbar vet ännu hur man drar nytta av detta.

Man spelar den kort, hamnar i trångmål och sedan tjongas bollen ändå upp. Ett exempel på detta var faktiskt Wolfsburg, i synnerhet i den första matchen, som inte hade någon plan bortom ”spela den kort”. Men för att få ett lyckat resultat måste både backar och mittfältare veta hur de ska göra sig spelbara.

MFF visade att man anammat denna nymodighet och även om det är tidigt än så visade man att uppspel från backlinjen är någonting man jobbar med, och backarna är spelskickliga nog att hantera det samtidigt som i synnerhet Bachirou är smart och ständigt spelbar. MFF har alla möjligheter att lära sig behärska den här lite oomtalade fotbollsrevolutionen.

2. MFF är självklar allsvensk guldkandidat

Förlusten till trots visade Malmö ändå så pass mycket klass att man fortfarande har landets bästa fotbollslag – frågan är bara om man i år kommer att kunna omsätta det till landets bästa fotbollsresultat.

Många allsvenska lag kan mäta sig med Malmö på ett eller flera områden, men inget är lika komplett. MFF har teknik, kraft, erfarenhet och härdade, smarta spelare. Truppen är bred och på varje position osar det klass, med allsvenska mått.

Malmöborna har rätt att kräva ett guld i år, och allsvenska rivaler får återigen konstatera att MFF är laget att slå.

3. Isaac Kiese Thelin

Jag är övertygad om att Thelin landar på en 10-15 mål i år, men jag vet inte om det är en spelare som ska leda anfallet för ett lag med ambitionen om att med viss självklarhet vara bäst i landet.

Det är en endimensionell spelare och utan sin förmåga i luftrummet hade han aldrig varit aktuell för en klubb av den här digniteten. MFF har valt att ersätta mångsidige och komplette Rosenberg med en specialist, en slags lyxspelare att kasta in tio minuter före fulltid men som här förväntas starta.

Till skillnad från Rosenberg som fungerade i alla sammanhang måste man i princip bygga laget kring Thelins huvudspel. Hur den ekvationen går ihop med en danskholländsk fotbollsfilosofi finns det onekligen en del frågetecken runt. Kanske borde MFF varit mer kyliga i sin forwardsjakt.

4. Ahmedhodzic & Nalic

Tomasson har gett båda talangerna Anel Ahmedhodzic och Adel Nalic stort förtroende i matcherna mot Wolfsburg. I gårdagens match var deras öden åtskilda: Ahmedhodzic hade mest boll (103 tillslag) av alla spelare på planen medan Nadic sprang omkring i ett ingenmansland och såg förvirrad ut.

Det var tydligt att det var ett felaktigt beslut att starta med Nalic om man ville vinna matchen. Man kan se viljan och talangen och att han har den drygkaxiga attityd som kännetecknar en MFF-spelare, men tempot i aktionerna var så långt ifrån ”besegra Wolfsburg-klass” man kan komma.

Med det sagt tror jag inte att man vunnit med exempelvis Berget från start heller, och i långa loppet kan MFF ha vunnit på det här. Att som spelare få byxorna neddragna om och om igen mot ett mycket mer tempostarkt lag är den sortens direkta lärdom som är svår att få i Allsvenskan eller på träning. Nalic fick en grym lektion i värdet av snabba beslut.

5. Modigt men korkat

Malmö spelade i båda matchena mot Wolfsburg med en offensiv formation. Jag uppskattar när man gör det i Europa, det är den attityden som gett MFF och även ÖFK framgångar i europaspelet. Att som AIK t.ex. spela defensivt i sina kvalmatcher gör bara att t.ex. Celtic får spela mot den sortens motstånd man spelar mot 38 gånger om året.

Att däremot möta ett offensivt spelande lag är ovant för många stora klubbar, och Wolfsburg var periodvis skärrade.

Emellertid är Bundesliga en liga där man ofta ställs emot offensiva taktiker och MFFs offensiva plan gjorde att det ofta tog tid att återerövra bollen när man väl förlorat den.

Trots det tror jag att det är rätt väg att gå och att den något mer offensiva riktning MFF tycks ta i år kommer att ge mer glädjeämnen än Röslers ofta vägvinnande men i allt väsentligt ganska primitiva fotboll.