Fotboll: Zambias vackra guld 2012

Denna text är typ förhistorisk och rör Zambias guld i Afrikanska mästerskapen 2012.

Afrikansk fotboll är alltid spännande att följa. Från den tydligt franskinspirerade defensiva fotbollen som präglade mästerskapen i 2000-talets början har de olika lagen nu börjat utvecklas för egen maskin.

Särskilt roligt är det att Zambia vann. När i princip hela deras lag mycket tragiskt omkom efter en flygolycka 1993 trodde alla på en mycket lång uppförsbacke, med ett land där alla idoler, förebilder och inspirationskällor inom fotbollen plötsligt försvunnit från jordens yta. Den fotbollsmässiga utvecklingen i u-länder påverkas framför allt av två saker: utlandsproffsen och deras erfarenheter, samt de europeiska klubbarnas vilja att kolonialisera fotbollen.

När flygolyckan inträffade 1993 hade PSV sedan några år tillbaka den mest framgångsrike fotbollsspelaren Zambia producerat, lagkaptenen Kalusha Bwalya. 1986 hade han blivit ett av de första afrikanska utlandsproffsen då Club Brügge med hjälp av förmånliga belgiska immigrationsregler värvade den då 22-årige anfallaren som enligt sägnen gjort femtio mål på hundra landskamper, kanske inte alla helt officiella.

Sommaren 1988 deltog han i OS i Seoul. Zambia lottades mot Irak, Italien och Guatemala i gruppspelet och efter en medioker första match, 2-2 mot Irak efter att Bwalya gjort ett av målen, vann man med sitt unga lag en mycket överraskande 4-0-seger mot Italien. Kalusha bidrog med ett hattrick och trollade gång efter annan bort framgångsrika försvarare som Mauro Tassotti, Luigi de Agostini och Ciro Ferrara.

Sista gruppspelsmatchen mot Guatemala innebar ytterligare två mål för Bwalya, som efter tre matcher alltså gjort sex mål. Därefter tog det dock fetslut mot ett Västtyskland som sedan knep bronset, men PSV – som tidigare under säsongen vunnit Champions League – noterade hur mycket oreda den zambiske stjärnan kunde åstadkomma.

Bwalya var ganska så framgångsrik i PSV och opererade antingen ute på högerkanten eller mer centralt, i en fri roll. Den 28:e april 1993 var han kvar i Eindhoven för att lösa en del formaliteter inför sin resa till VM-kvalmatchen i Senegal. Zambia var på god väg att visa upp sin gyllene generation för världen genom att ta sig till världsmästerskapet i USA, men den här dagen krossade folkets, spelarnas och inte minst Kalusha Bwalyas stora iver att nå dit.

Efter olyckan samarbetade det zambiska förbundet och stjärnan Kalusha för att bygga ett nytt folk och som en klen tröst för ett sörjande folk lyckades man i alla fall nå finalen i Afrikanska mästerskapen 1994, naturligtvis en enorm bedrift. Laget bestod mestadels av spelare från zambiska klubbar, kryddat med de få spelarna som inte var med på den ödesdigra resan.

Kalusha Bwalya spelade i PSV fram tills 1994 då flyttlasset bar till Mexiko och América där han skattades högt och hyllades av folket. Väl där blev han också den förste spelaren utanför en europeisk liga att nomineras till priset som världens bäste spelare 1996 och tack vare ett fint afrikanskt mästerskap det året lyckades han också knipa tolfteplatsen.

Bwalya fortsatte sin karriär några år till och deltog i Afrikanska mästerskapen sex gånger. Efter att ha avslutat klubbkarriären kring millenniumskiftet tog han tränarposten för Zambia, samtidigt som han också gjorde ett och annat inhopp. I september 2004 hoppade han in, 41 år gammal, och sänkte Liberia i slutminutrarna med en patenterad frispark i kvalet till VM 2006.

På senare år har han bland annat tagit ordförarrollen i det zambiska fotbollsförbundet, han var en av ambassadörerna för VM i Sydafrika. Han driver också the Kalusha Foundation som använder fotbollen som redskap att bekämpa HIV och AIDS i Afrika.

Skulle han nu mot förmodan läsa den här bloggen på daglig basis så: grattis till den försenade segern Kalusha!


Fick mig att tänka på en annan gång slumpen samarbetat med en holländsk klubb och räddat ett liv.

Jag har tidigare berättat för er om Vitesse ambitiösa nittiotal, då klubben satsade på att bli en riktig storklubb med en ny fet arena, Nikos Machlas i anfallet och en massa mindre begåvade investeringar.
En del i det innebar också ökad satsning på scouting. Vitesse skickade Jan Streuer till en ungdomsturnering i Frankrike där han hittade tre kameruanska ungdomslandslagsmän. Job Komol, Emile Mbamba och Kalle Sone, tre femtonåringar, flyttade från varma Kamerun till kalla Holland. Naturligtvis en stor omställning, men de hade varandra, deras familjer kom på besök emellanåt och när trion hade en ledig vecka åkte de oftast hem.

Fru Streuers hotell blev deras första bostad innan de flyttade till Papendal, vilket också var platsen där ungdomslaget tränade. De fick hjälp av Matthew Amoah, som bodde hos Streuers svägerska och hade hittats på liknande sätt 1995. Snart värvade Vitesse också två stycken Mamadou; Diarra & Zongo, som dock båda var något mer etablerade. Sex ambitiösa afrikaner i Vitesse gulsvarta dräkter.

Några av dessa blev ganska framgångsrika. Mamadou Diarra köptes så småningom av Lyon och hamnade sedermera i Real Madrid. Emile Mbamba gjorde tretton mål på 83 matcher för Vitesse innan han gav sig ut på en diger världsturné som pågår än i dag, Kallé Sones karriär kan summeras ungefär likadant. Mamadou Zongo, en snabb tekniker från Burkina Faso, var länge väldigt lovande men fick sin karriär förstörd av dåliga knän. Matthew Amoah gjorde över hundra mål i Eredivisie för Vitesse och NAC och har varit framgångsrik i Ghanas landslag, innan hans höga lön fick honom såld till Turkiet.

För Job Komol var det inte riktigt lika kul. I november 2000 kom han hem från en resa till Kamerun och han hade dragit på sig tuberkulos. Trodde man.

Ett test gav i stället en annan dom: HIV. Samtidigt som Mbamba och Sone hade börjat träna med a-laget fick Komol alltså slåss mot en sjukdom som ännu ingen besegrat. KNVB – det holländska fotbollsförbundet – drog in hans spelarlicens tills man kom fram till att smittorisken från Komol på planen var mindre än 0,01%.

Medicineringen och fotbollsspelandet gick dock inte att kombinera utan svårigheter. Han lyckades aldrig i Vitesse och försökte sig på ett provspel hos Go Ahead Eagles, men det gick om intet och sedan den dagen har Komol spelat i de holländska amatördivisionerna.

”Jag har ingenting emot att berätta om hur jag kom till Holland, men då måste jag också prata om min sjukdom. Det vill jag inte. Det är svårt för mig och jag vill inte ta i det. Jag konsulterade min fru i Kamerun om det, och vi kom båda fram till att det bästa var att inte göra det. Ledsen”, sa Komol i en tidningsintervju för några år sedan.

Jan Streuer, som sedan 2007 är scoutingchef för ukrainska Sjachtar Donetsk, säger så här:
”Visst är det ironiskt… Vitesse är hans räddning. Hade han inte kommit till Holland och fått rätt medicinsk hjälp hade han haft det mycket värre än han nu har det. Hur det sedan utvecklar sig återstår att se.”

”Jag förstår att inte Job vill prata om det. I hans land är det väldigt tabubelagt att leva med HIV. Många afrikaner är smittade, men ingen vill prata om det. Han har efter att det kommit ut aldrig direkt pratat om det. En afrikan gör inte det.”

Komol är kvar i Arnhem, men drömmer om att någon gång flytta tillbaka till Kamerun och driva ett taxiföretag. Förhoppningsvis kommer han då hem till en annan verklighet, en där han öppet kan upplysa folk och dra nytta av erfarenheterna kring sin sjukdom.

Lämna ett svar