Fotboll: Homage till Alexandersson

För några dagar sedan hade jag en diskussion med en kompis. Som gammal pro-Lagerbäck är jag aldrig sen med att hylla den gamle uven och hans arbete för det svenska landslaget. I vanlig ordning pratade vi lite om vårt gemensamma ogillande av Kim Källström, om hur jag betraktade Fredrik Söderströms och Pär Zetterbergs frånvaro från landslaget som de enda riktiga missarna under Söderberg/Lagerbäcks tid och om inte Magnus Hedman på toppen av sin karriär var bättre än vad Andreas Isaksson någonsin blev.

”Men vad tyckte du egentligen om Alexandersson?” frågade min kompis.

Jag blev ställd. Hur ofta får man den frågan? Hur ofta reflekterar man över en spelare vars mest kända egenskap var att han ”var stabil både framåt och bakåt”.

Givetvis kan man inte fråga en göteborgare med blåvit relation. Responsen skulle bli en omedelbar, blind kärleksförklaring och vaga teorier om den 109-faldige landslagsmannens förmåga att kunna gå på vatten och flyga.
I England däremot hade han en status liknande den han hade bland den större delen av svenska folket. Skillnaden är att de fick följa honom vecka ut och vecka in, och därmed borde ha bildat sig en tydligare uppfattning om Halmstad-sonens egenskaper.

När han värvades till Everton efter en sejour i Sheffield Wednesday var Walter Smith, så klart, positivt inställd till sin värvning.
”Han är en spelare jag först stötte på när vi han kom till Ibrox med Göteborg för att spela mot Rangers i Europa, och han var utan tvekan deras bäste spelare. När jag såg att han kort därpå värvades av Sheffield Wednesday visste jag att de gjort en bra värvning och sedan dess har jag sett honom utvecklas och ser på honom som en spelare som kommer att ge oss bredd. Han sköter sitt positionsspel bra, jobbar hårt, har en bra attityd och är en bra allroundspelare som kan göra några mål för oss.”

Bilden skiljer sig inte nämnvärt från fansens även om deras inställning efter en tid blev mer negativ i tonen.

”Ingen konventionell winger och samtidigt obekväm på innermittfältet, känns det som att Alexandersson ibland saknar antingen tron eller förmågan att utmana skickliga försvarare på sin högerkant. Det finns inget tvivel om att när han är i form kan han vara en viktig pjäs i Evertons offensiv, men han lider av att ibland försvinna ur matcherna.

Vissa fans känner att han är en spelare som kommer att utmana och komma förbi sin försvarare mindre än fem gånger per säsong, någonting Giggs oftast gör redan i första halvlek. Han vet inte hur man tacklar eller nickar och framstår ofta som ointresserad.”

Citatet kommer från Michael Kendrick, skribent på Toffeeweb, som också listar tre goda och tre dåliga egenskaper hos spelare. För Alexandersson är de tre positiva att han ”inte är för långsam”, ”duktig passningsspelare” och ”kan göra mål”, medan de negativa är ”inte särskilt snabb”, ”stundtals dåliga inlägg” och ”kan inte utmana”.

Egenskapen som skiljer Niclas Alexandersson från exempelvis högermittfältskonkurrenten Magnus ”Turbo” Svensson eller framgångsrike inhopparen Mattias Jonson är så här långt fortfarande höljd i dunkel.
Mer populär än i Everton borde han rimligtvis ha varit i Sheffield Wednesday. När klubben efter säsongen 1999/00 föll ur Premier League valdes han till årets spelare för att sedan alltså lämna för äventyret i Liverpool. De 2,5 miljoner pund ekonomiskt sargade Wednesday fick in är alltjämt en av blott två gånger på 2000-talet som klubben gjort en försäljning på mer än en miljon pund.

Mest ihågkommen i klubben är han för att ha gjort två mål i en match mot Manchester United när Sheffield Wednesday nådde sin högsta publiksiffra på hemmaarenan Hillsborough i modern tid i en 3-1-seger som i dag känns väldigt avlägsen.

Annars är omdömena liknande, fast positiva. Hårt arbete, bra lagspelare, skapliga inlägg och två bra fötter – av sina tolv Premier League-mål gjorde han sex med högerfoten, fem med vänsterfoten och ett med huvudet. Ur Sheffield-supportrarnas synvinkel betraktades han också som en mer offensiv spelare än han gjorde i Everton. Från en oväntad seger mot Arsenal under säsongen 1998/99 minns ett fan det så här:

”Efter en timme så bytte vår manager, Danny Wilson, ut högklassige svenske wingern Niclas Alexandersson mot den hårt arbetande men annars förutsägbare Lee Briscoe. ’Vi nöjer oss med oavgjort’, sa min far. Kommentaren möttes av nickande medhåll runt omkring. Det såg ut som att Wilson skulle få som han ville också, tack vare några fantastiska räddningar av en oväntat vig Kevin Pressman”.

Lee Briscoe avgjorde sedan matchen i den 89:e minuten, men beskrivningen av Alexandersson är annorlunda mot den vanliga bilden av spelaren. I stället kunde orden om Lee Briscoe lika gärna kunnat handla om Alexandersson.
Kanske är sanningen så enkel som att Alexandersson i Sheffield Wednesday hade en mer lekfull och offensiv inställning till fotboll, men att millenniumskiftet med allt vad det innebar av nedflyttning med Sheffield, bytet till ett inte särskilt välmående Everton och den bedrövliga svenska landslagsinsatsen i EM 2000, förändrade honom till att bli en mer försiktig spelare. Lite mer cyniskt inställd.
Teorin styrks av hans fem landslagsmål på 44 landskamper innan turneringen, och blott två på de 65 därefter, och av hans 13 mål på 52 matcher för Göteborg åren 1996-1997 jämfört med det betydligt mer sporadiska målskyttet under den andra sejouren, med 18 mål på 119 matcher.

Den ständigt löpande högermittfältaren som aldrig gjorde någon glad och aldrig någon arg kanske i själva verket inte utnyttjade sina kvalitéer till max, utan faktiskt tillbringade en stor del av karriären under sin verkliga, förmodade potential som den kreative, poänggörande winger han framstod som under sina unga år.

Omdömet blir därmed: en spelare som ville men inte vågade och som levde på de grundkvalitéer och det goda rykte han byggde upp under åren i Halmstad, Göteborg och Sheffield.

Lämna ett svar