Kultur: Miyazaki, vemodet och ”Min granne Totoro”

Om jag nämner staden Tokorozawa i Saitama-prefekturen så tänker du inte på någonting. Helt clueless. Vem? Vad? Kan man äta det?

Desto fler har däremot sett Miyazaki-filmen ”Min granne Totoro” och tindrat som en liten flicka vid åsynen av den japanska lantliga idyllen. Som du redan förstått är det här Tokorozawa kommer in i bilden – det är nämligen den skådeplats Miyazaki hade i åtanke när han och Studio Ghibli gjorde filmen.

Miyazaki är en obotlig nostalgiker, hans filmer handlar om att fortsätta minnas den värld hans barndom utgjorde, att ge minnen åt någonting nyligen svunnet.
”Det finns för många människor i världen och för många misstag på vägen. Personligen är jag väldigt pessimistisk. Men när exempelvis en i min personal har fått ett barn kan man inte låta bli att önska dem en god framtid. Jag kan inte lika gärna säga till barnet, ’åh, du borde inte kommit till detta liv’. Och ändå vet jag att världen är på väg i en dålig riktning. Den tankekonflikten är vad jag tänker på när jag gör mina filmer.”

”Min granne Totoro” utspelar sig 1958, när Tokorozawa fortfarande var tydligt separerat från Tokyo – i dag delas ansvaret mellan Tokyo och Saitama-prefekturerna – och inleds med att en akademikerfar från Tokyos universitet flyttar med sina två döttrar till ett hus på landsbygden efter att mamman i familjen insjuknat i tuberkulos.

De två döttrarna blir snart ett med naturen, de upplever drömska äventyr och blir en integrerad del av den omgivning som utgör en helande källa mot deras oro för modern på sjukhuset. Sällan är Miyazakis kärlek för naturen lika tydlig och konkret som i ”Totoro”. Namnet Totoro syftar till den märkliga varelse den yngsta dottern hittar i en gömd skogsglänta.

Det är också Totoro som blivit symbol för dagens miljöbevaringsrörelse i Tokorozawa, som går under namnet ”Totoro no Furusato (Totoros hem)”, och till vilken Miyazaki både donerat materiel och närmare trettio miljoner kronor för att staden skulle kunna köpa loss mark från privata exploatörer.

Tokorozawa omges av Sayama-kullarna, ett mer än milslångt stort och i modern tid nära nog orört område fyra mil utanför Tokyos centrala delar. Risfält, åkrar och träsk omges av en skog som ger området en tidlös men ändå tidsbegränsad harmoni. I Japan finns många liknande miljöer – de går under namnet Satoyama och har uppstått som följd av agrikulturella ideal och de samhällen som uppstått kring lantbruken.

Sayama-kullarna har klarat sig bättre från industrialiseringens konsekvenser än många liknande satoyama-områden, då en aktiv och medveten kamp förts sedan 70-talet. Avskogning och illegal industridumpning har emellertid ändå gjort sin beskärda åverkan och efter att ”Min granne Totoro” kom ut 1988 växte intresset både för turistbaserad exploatering och bevarandet av miljön. Sedan början av 90-talet har Totoro no Furusato köpt åtskilliga bitar mark som annars befunnit sig i riskzonen.

”Det är en skog vi köpt åt alla, men det handlar inte om en specifik skog. Totoro no Morio (Totoros skog) representerar vår barndoms ande”, sa en representant efter det första köpet.

Om skogarna och grönområdena kring Sayama-kullarna klarat sig bra är det en annan sak med människornas miljö, Tokorozawa.

Medan man under 50-talet fortfarande kunde fly efterkrigstidens industriella hets och urbanisering så var det ett minne blott när Miyazaki gjorde filmen i slutet av 80-talet. De äldre generationerna i Japan oroade sig över att barnen, efter urbaniseringen, tappade kopplingen till naturen – inte minst då det japanska utbildningssystemet genomgått reformer som i princip fängslade barnen vid utbildningen både i skolan och i hemmet.

Miyazaki vet hur han ska spela på publikens nostalgiska känslor; enkla insinuationer om en svunnen tid – en ödslig bushållplats vid landsvägen, stampad mark snarare än asfalterad, den gränslösa naturen.

”Japan har moderniserats, men det kan fortfarande på något sätt inte färdigställa processen helt och hållet. Totoro är en ande från övergångens era. Jag kände så på ett väldigt starkt sätt när jag gjorde filmen. Jag har inga intentioner att gå hela vägen tillbaka till de andar som Shigeru Mizuki ritar och känner ingen sympati för dem överhuvudtaget… När jag försöker föreställa mig en berättelse utspelad under Meiji-perioden, som Oshin, är det nästan som att föreställa sig något som utspelat sig i ett helt främmande land. För mig är inte ett gammalt värdshus någonting nostalgiskt. Byggnader från den tidiga Showa-perioden (1926-1989) eller de som överlevde kriget, är mycket mer lokande. När du tänker på Japan kan du fundera i banor som shamanerna på Osorezanberget, eller en värld fylld av känslor som jagar oss, som i ötsu-e-bilderna. Det betyder ingenting för mig. I det avseendet är jag, tyvärr, själv en modern man.”

Lämna ett svar