Kockumskranen i Malmö

Kockumskranen i Malmö

Glöm Turning Torso, glöm hundraelva misslyckade köpcentrum: från 1973 till 2002 var Kockumskranen Malmös landmärke nummer ett.

Under 60-talet pågick en enorm utbyggnav den svenska varvsindustrin, trots att konkurrensen från i synnerhet Japan började göra situationen svettig för de svenska varven, som levt gott på försprånget man haft sedan andra världskrigets slut.

I slutet av 60-talet drabbades Kockums av kris. Staten gick in och försökte hjälpa till – trots allt jobbade ju tusentals personer på företaget och dess underleverantörer –  bland annat genom att köpa upp delar av företaget, vilket gjorde att man kunde försöka spendera sig ur krisen. 

Man utökade sin produktionskapacitet, och lät 1973 bygga Kockumskranen – världens högsta bockkran (146 meter*, att jämföra med den till synes gigantiska Eriksberg-kranen i Göteborg som bara mäter 80 meter) och med en lyftkapacitet på 1 500 ton.

Mellan 1974 till 1985 användes kranen i treskift och ofta över helgerna. Varvskrisen under 70-talet visade med all önskvärd tydlighet att varvens framtid inte var i Sverige, men det var för sent för staten att byta riktning. I just Kockums fall gick det dessutom ganska bra en lång bit in på 80-talet – inte minst genom den ståtliga kranens unika kapacitet.

Att Kockumskranen var malmöiternas älskade landmärke kanske vittnar om vilken ful stad det var, och i viss mån är. Men produktionen går inte att klaga på: 75 fartyg varav 40 stora tankfartyg.

Under 80-talet slog dock den varaktiga och då ostoppbara varvskrisen även mot Kockums. 1987 fattades beslut om att Kockums skulle upphöra med produktionen av civila fartyg och nu i stället bara bygga militärskepp, till vilket kranen sällan behövdes.

1990 sålde man Kockumskranen till danska Burmeister & Wain, som dock hade mage att gå i konkurs innan man släpat åbäket över sundet. 1997 fick Kockumskranen sitt sista uppdrag på svensk mark, då den lyfte bropelarna till Öresundsbron.

Efter många, många år av diskussioner och tårar såldes kranen till Ulsan i Sydkorea efter att Hyundai köpt det 146 meter höga landmärket för 1 dollar plus kostnaderna för nedmontering och frakt. Ii sitt nya hemland kallas kranen för ”Malmös tårar”, då de hört om malmöiternas kärlek för den fulsnygga kran som i tre decennier dominerade om inte stadsbilden, så åtminstone bilden av staden.

I dag tjänstgör Kockumskranen alltjämt i koreanska Ulsan, som har världens största varv med ett tiotal feta bockkranar den emigrerade skåningen kan sällskapa med.

* Vissa källor säger 134 meter. Jag har personligen inte mätt.

För vidare efterforskningar rekommenderas Fredrik Gerttens dokumentär ”Bye bye Malmö” med följande synopsis:

 

”Kockumskranen i Malmö, världens största bockkran, ska plockas isär. En expert från Skottland, George Wilson, kallas in. ”Just a piece of steel” menar han, full av självförtroende. Fyra månader senare säger han att projektet är det värsta han varit med om. Från motsatt håll kommer Paul Mezga, kranföraren som en gång satt bakom spakarna. Med vemod tvingas han nu att en sista gång styra Kockumskranen, denna gång i syfte att montera ner den.”

 

Lämna ett svar