Livet: Fear & Loathing in Gnosjö

Frikyrliga småföretagare är för en hipp skåning ett främmande, exotiskt väsen. När min journalistiklärare förklarade att vi skulle vistas två dagar i Gnosjö fylldes jag inte av den flyktkänsla mina kamrater drabbades av: istället såg jag fram emot att åka till en sketen småländsk kommun som haft borgerligt styre sedan 50- eller 60-talet (ingen håller räkningen längre).

Resan dit var fascinerande. Det var väldigt, väldigt mycket träd. Alla träden såg likadana ut, och i skogarna syntes ingen variation. Att kalla det för natur var i allt väsentligt en överdrift. Snarare kunde det liknas vid en grön, monoton kuliss, i helvete långt ifrån vad en flygbild skulle ljuga om.

Vårt uppdrag var huvudsakligen att träffa och intervjua en ”Micke” som i flera års tid kämpat för att bygga ett så kallat ”gated community” (rikemansghetto) i Gnosjö-förorten Nissafors. Från den research vi gjort stod det bortom allt tvivel av såväl Micke som kommunen och alla andra involverade var überkorrupta småstadsmoderater och att dessa var i perfekt symbios med Gnosjö i övrigt och att ingen jävel, fjuniga journaliststudenter inkluderat, kommer att kunna ändra på den saken.

Därför valde några av oss att helt enkelt ditcha Micke och hans visioner för att istället ta pulsen på staden.

Jag hade förväntat mig någonting väldigt avskalat, propert och lågmält elegant, något som grusades omedelbart. Gnosjö hade fastnat i en svunnen tid med småskaligt hantverk och industri, och staden hade nötts utifrån detta. Slitna fasader, övergivna skjul och det skulle inte förvåna mig om det inte för längesedan sprang höns och gäss på gatorna.

Varför dessa halvfattiga överlevnadskonstnärer som inte ens har råd att pröjsa för ny färg på väggarna skulle rösta på ”mer åt de rika”-ideologin i femtio år är svårt att svara på.

Vårt första besöksmål var Systembolaget, ett nätt och trevligt sådant. Bakom detta fanns ett övergivet skjul och emellan dessa byggnader en naturligt uppstånden gränd där vi skyddade oss från solen och frikyrkliga människor som anser att alkohol mitt på ljusa dan borde mötas med blåljus.
Centrala Gnosjö är typ fem smågator stort. Efter ölen i gränden bakom Systembolaget gick vi mot ICA för att köpa cigg och mat. Utanför stod ett gäng glada killar.

”Shit, här finns invandrare!” sa min kompis till mig inne på ICA.
”Yes. Gnosjö har typ blivit valt till årets integrationskommun eller något sådant”, sa jag.
Tydligen hade man i omgångar valt att ta emot ganska stora antal invandrare, inte på grund av någon solidaritetskänsla utan på grund av att man som framgångsrik entreprenörskommun behövt mycket arbetskraft. Under sjuttiotalet tog man till exempel emot närmare tusen vietnameser och vi såg en hel del vietnamesiska restauranger och butiker under vårt besök.
När vi kom ut ur ICA pekade någon på min hawaiiskjorta och bad mig komma över gatan. Det var fem-sex svarta killar som njöt av majsolen. Vi skakade hand och hälsade.
”Ni är inte härifrån eller?” undrade en av killarna.
”Nä, vi kommer från Göteborg och är här med vår journalistikklass…”
”Snygg skjorta. Röker du?”
”Ja”, svarade jag och förstod var han ville komma.
Han tog upp en fet spliff och tände den, mitt på gatan.
”Här finns ingen polis, man kan göra vad man vill. Det är frihet”, sa han.
”Han är Gnosjös förste neger, han vet”, sa en annan av killarna.
”Det är sant. Jag kom från Birmingham 1996. Men jag är bara tretti”, förklarade han och jag noterade den brittiska dialekten.

Mina kompisar anslöt från andra sidan gatan, vi rökte och hade det ganska bra. Jag funderade på att fråga om vi kunde köpa lite, men just när jag tänker fråga dyker Lasse Carlsson, journalistlärare, upp från ett hörn.

Spliffen var upprökt men spänningen i luften var elektrisk. Vi var tvungna att spola Lasse snabbt som fan, innan han märkte av våra synder. Bara att vi satt på marken och snackade med Gnosjös rimligen enda gangstrar borde ha osat katt i näsan på honom.

Lasse är dock schysst. Vi hade kunnat komma undan med det. Nu valde vi tyvärr istället fly med svansen mellan benen och utan nummer till röka.

Vi gick till en pizzeria.
Juggebagaren satt på trappan och rökte. Vi rökte med honom. Vi frågade honom om livet i Gnosjö och han verkade ha en otroligt carefree attityd. Det var han knappast ensam om. De flesta av människorna i Gnosjö utsöndrade onekligen känslan av att småföretagande fattig småborgare var en förnöjsam position. Det var oväntat trevligt att se.

Efter måltid åkte vi tillbaka till journalistklassens ”camp”, någon form av turistresort i den ändlösa skogen utanför staden. Lärar-Lasse förklarade att han var tvungen att åka hem. Det hade ingenting med vår kriminella verksamhet i Gnosjö centrum att göra, utan någon familjeangelägenhet.

Vi visste att med Lasse borta var vi tvungna att skaffa mer alkohol och knark. Jag och min kamrat Svante övertalade en tredje kamrat (för sin egen skull ej namngiven) för att köra tillbaka oss till Gnosjö för att eventuellt hitta killarna vi stött på förut.

Tyvärr visade det sig svårt. Vi hängde vid den lilla fontänen utanför matbutiken i närmare en timme innan vi bestämde oss för att köra runt en runda. Till sist mötte vi en bil med ett par svarta snubbare, delade ut menande blickar och vinkade med oss till en närbelägen parkeringsplats.

De hade ingenting på sig, men bad oss köra till en plats vi på grund av grov brytning inte kunde urskilja, men ändå artigt tackade för. Därefter slog vi oss ner framför Google maps och försökte lista ut vad han kunde ha sagt.
”Furbudal?” undrade jag.
”Jag hörde Vurmedal”, sa Svante.
Småningom hittade vi ”Furuhall” och körde dit.

Efter att ha klivit in på det ganska stora bostadsområdet mötte vi en chockerande syn. Det var säkert hundra mörka människor på innergården – somliga chillade framför en grill, andra åkte trehjulingar på asfalten, vissa satt och snackade utanför lägenheterna där dörrarna var vidöppna och folk sprang in och ut hos varandra.

Om Gnosjö i allmänhet var stendött var det desto mer liv här. Jag har aldrig känt mig så vit i hela mitt liv. Vår chaufför, lite sverigedemokratiskt lagd, fick panikångest och sprang iväg utan att säga något. Jag och Svante satte oss vid ett bänkbord där det redan satt en gråhårig, glasögonprydd man och läste. Han verkade chill med vår närvaro men många undrade nog vilka fan vi var.

En kille kom fram och undrade om vi väntade på någon. Vi sa att vi gärna ville köpa röka, och han sprang iväg för att höra sig för. Jag och Svante satt i nervös tystnad och såg honom springa ut och in mellan lägenheterna. Vi såg de kortspelande gubbarna, de lekande barnen, den sociala gemenskapen. Men vi ville inte prata om fascinationen, vi insåg det olämpliga att där och då exotifiera det som något osvenskt och häpnadsväckande, men vi njöt – det var så smartphonelöst, så levande och så harmoniskt i luften.

Efter en lång, lång stund kom killen tillbaka och förklarade att han inte hittat något röka. Vi begav oss uppsluppna men besvikna tillbaka till parkeringsplatsen och ringde vår förrymde chaufför. Efter en seg kväll i övernattningsstugan lämnade vi Gnosjö, och fan vet om vi kommer åter trevligt äventyr till trots.

Lämna ett svar